where I can run, as fast as I can, to the middle of nowhere, to the middle of my frustrated fears

Jag sitter i soffan och dricker dagens första kaffe; mörkrost, som blivit lite av mitt favvokaffe på sistone. Det känns som att året börjar stanna av nu, trots att jag inte har sprungit en kilometer i november.
Och vilket jävla år det har varit. Det har på alla sätt man kan tänka sig varit ett av de bästa åren i mitt liv, både träningsmässigt och privat.

När jag skrev här förr hade jag mer…händelser att skriva om, mer umgänge, mer av allt, men i år har det i stort sett enbart handlat om träning, ett ämnesområde jag har försökt att undvika att skriva för mycket om tidigare.
Jag har alltså träningsförbud nu.
Hur fan gick det till egentligen?
På drygt ett och ett halvt år har jag gått från att ha motionstränat vid sidan av resten av livet till att leva vid sidan av träningen - vilket innebar inget liv alls. Det gör förstås inte mig till cool på något sätt, men jag kan inte annat än skaka på huvudet när förfrågningarna kommer in. Det känns helt bisarrt om jag ska vara ärlig, men utåt sett måste jag ju förstås hålla god min. Om folk ifrågasätter hur man kan vara så jävla dum så man tränar sönder kroppen och bryter ner immunförsvaret så har jag inget svar. Jag sitter mest där och fnittrar som en liten skolflicka. Det är bara att se ut som om det är en självklarhet att gå ut och springa klockan fyra på natten varje natt, gå vidare till gymmet och sedan mörka det. Jomenvisst, det gör vi serrö, inga problem.
Jag orkar jag orkar jag orkar ..

Men jag inser också att löpningen har varit min bästa vän. Den som alltid funnits där - kravlöst. Den som hjälpt mig upp  och gjort mig tusen gånger starkare. Därför blir det lite av ett moment 22.
Jag levde ett liv som i efterhand var bisarrt och jag kände att jag måste skriva av mig och berätta för någon.
Jag har kommit tillbaka till samma vägskäl där det en gång började.
Med skillnaden att jag måste göra om.
Jag antar att vi får börja där helt enkelt.

Mitt frikort.

Det är något speciellt med läkare. Någon som frågar hur det är, och verkligen lyssnar på svaret, någon som tar hand om en och kan hela ens historia. Någon som gör allt för att man ska må bra. Att de dessutom är ovanligt smarta är förstås ingen nackdel. Och jag har haft turen, i oturen, att få världens snyggaste läkare. Ja, man får säga så även om man har pojkvän. Mitt i allt jobbigt så pirrar det till lite i magen varje gång jag ska träffa honom. SÅ, Jocke, om du läser nu och vi ska välja frikort så väljer jag honom. Ok? Eller måste man ha någon som är utom räckhåll?

(<3).

En parentes.

Vi är inte bästa vänner just nu, min kropp, och jag. Av anledningar vi inte lyckats lista ut har kroppen bestämt sig för att värka, hosta och vara allmänt hängig. I morse tyckte den att kvart i fem var lagom att vakna.
Vi har ingen riktig strategi än, mest ett förvirrat konstaterande varje morgon att, jaha, nu var det dags igen.

Sen sitter man där som en zombie på vardagsrumsgolvet i ett par timmar och undrar vad som är fel.
Det blir en del vidunderligt vackra soluppgångar, men eftersom man fortfarande är för trött för att uppskatta dem sitter man bara där och glor som ett fån, tom i blick och sinne. Man är med från första nyhetssändningen från morgon-tv-gänget och man lär sig laga konstiga maträtter och kan alla nyhetsinslag utantill när klockan slagit tio.
Allt paketerat i nån sorts TV4-cellofan och glada skratt.
Jag är trött.
Så trött.

Hon växte upp tillslut.

Oktober och jag fyller 25 om tre månader.

Jävlar.

I.

Mig.

Och på nåt sätt har jag vuxit i kostymen. Den som alltid, alltid varit för stor och obekväm. Plötsligt står jag där, fortfarande en flicka i en kvinnas förklädnad, men ändå.
Ändå.
Det går en kvinna omkring i mina skor.
Och hon mår ganska bra.