Mitt frikort.

Det är något speciellt med läkare. Någon som frågar hur det är, och verkligen lyssnar på svaret, någon som tar hand om en och kan hela ens historia. Någon som gör allt för att man ska må bra. Att de dessutom är ovanligt smarta är förstås ingen nackdel. Och jag har haft turen, i oturen, att få världens snyggaste läkare. Ja, man får säga så även om man har pojkvän. Mitt i allt jobbigt så pirrar det till lite i magen varje gång jag ska träffa honom. SÅ, Jocke, om du läser nu och vi ska välja frikort så väljer jag honom. Ok? Eller måste man ha någon som är utom räckhåll?

(<3).

En parentes.

Vi är inte bästa vänner just nu, min kropp, och jag. Av anledningar vi inte lyckats lista ut har kroppen bestämt sig för att värka, hosta och vara allmänt hängig. I morse tyckte den att kvart i fem var lagom att vakna.
Vi har ingen riktig strategi än, mest ett förvirrat konstaterande varje morgon att, jaha, nu var det dags igen.

Sen sitter man där som en zombie på vardagsrumsgolvet i ett par timmar och undrar vad som är fel.
Det blir en del vidunderligt vackra soluppgångar, men eftersom man fortfarande är för trött för att uppskatta dem sitter man bara där och glor som ett fån, tom i blick och sinne. Man är med från första nyhetssändningen från morgon-tv-gänget och man lär sig laga konstiga maträtter och kan alla nyhetsinslag utantill när klockan slagit tio.
Allt paketerat i nån sorts TV4-cellofan och glada skratt.
Jag är trött.
Så trött.

Hon växte upp tillslut.

Oktober och jag fyller 25 om tre månader.

Jävlar.

I.

Mig.

Och på nåt sätt har jag vuxit i kostymen. Den som alltid, alltid varit för stor och obekväm. Plötsligt står jag där, fortfarande en flicka i en kvinnas förklädnad, men ändå.
Ändå.
Det går en kvinna omkring i mina skor.
Och hon mår ganska bra.