Glimtar från en fredag

If you knew how happy you are making me

Tigerrrrrr

När jag har sprungit har jag alltid tänkt mig själv som en tiger. Jag kunde se hur jag svävade fram, graciöst. På tävlingar kladdade jag "tiger" på handen. Stark, snabb, smidig. Som en påminnelse. En inneboende kraft. Men på senare tid har jag betraktat hajens egenskaper. Hajen måste vara i ständig rörelse för att få syre. Den måste fortsätta framåt för att överleva. Korta stunder kan den stanna i en ström och andas, samla sig, men sedan simmar den vidare. På jakt.

När jag kollar på gamla kort, av mig själv som liten, hade jag alltid hjälm på mig inne. Jag frågade mamma varför. Hon förklarade att jag var hyperaktiv - redan då. Jag har aldrig gillat att stå still. Det stressar mig. Människor som rör sig sakta gör mig nervös. När vi skålade in det nya året sa jag till Peter att jag inte hade något nyårslöfte, men om det skulle vara något jag önskar, så skulle det vara att kunna stanna upp ibland. Njuta av nuet. Det är en utmaning väl som något. Här skulle någon förstås kunna inflika hur jag har kunnat vara yogaledare i flera år. Men det roliga är att jag är väldigt bra på att sprida ett lugn som jag inte själv besitter. Jag har alla verktyg, men vet inte hur de ska användas. Värdelöst. Som att ha kunskap men inte förstå det man kan ...

Jag fick en bild igår av min läkare, på fågeln Fenix. "Jag tänkte på dig", sa han. "Stark och vacker". Fenix är en fågel som existerade i den grekiska mytologin. Han brinner upp och återstår ur sin egen aska. 

Jag skämtade bort det, så klart. Men bakom ögonlocken brände tårarna. För att det finns så fina människor som honom. Eldsjälar. Bortom tidspress och manualer. 

 

Nu ska jag ta en timmes promenad innan ljuset helt slocknar ute. Måste få luft. Älskar att vandra planlöst. Titta på vackra människor. Jag är så glá i människor. Det operfekta verkliga. Det vi bara ser i smyg, när hon inte tror att vi tittar. Ljuset som lyser i sprickorna. Gud så vackert.

Gosigos

Ja. Jag vet att bilderna är felvända, och nej, jag vet inte hur man vänder dem. Men HUR söt? Morbrors kattungar får till och med mig att smälta.

Alltså. Jag förstår inte grejen med Kungen. Jag har läst boken om honom, vänt blad efter blad.
Gått vidare. Sett framåt. Okej att han är en offentlig person, och att han säger mycket ogenomtänkt, men han är också en människa.

Är det någon som vet hur det känns att bli uthängd? "Det ska han ha. För han är kung. För han lever på våra skattepengar". Jävel va trångt resonemang. Höj taket. Beställ ett vägglyft på nätet. Människor gör misstag. Människor inser. Människor förändras. Häng ut Sonny, Ronny och Conny också. Tänd upp ansiktet på alla kvinnor de knullat med nästa gång de är och handlar med sin fru på Ica Maxi!  Jag vet många många vanliga fredagsmysiga killar som gjort betydligt mycket värre saker än Kungen. En jobbar som psykolog nu. En annan som lärare.
Mums.

Lördag och Larholm = Bra.

Handbolls-VM och Bridgeblandning. Men Doder slarvskjuter. Vad sysslar han med? Och i bakgrunden kommer mamma med kvällsmat. Hon är en klippa. Parerar. Sopar rent framför det curlingklot som är jag.

Tillit

Tack för all värme. För all omtanke. För all förståelse. Jag tyckte så synd om alla er som väntade på mig, som inte förstod. Som trodde att jag bara glömde bort er. Lovade och svek. Jag hade kunnat gå över min döda kropp för att få tillbaka orken. Det är problemet med mig. Det stora problemet. Men mina nära stoppade mig. Och kroppen som rasade ihop. Det var så overkligt. Och jag minns bara allt som en dimma av gråt och andetag som högg. Och även om jag borde stå så rasar mina ben när jag går ändå. Nu ligger jag hos familjen. Gråter. Andas. Lyssnar på hjärtat som slår normalt igen. Jag hade glömt att jag hade så vacker släkt. Jag hade prioriterat bort dem. Och så står de plötsligt där runt mig som varghonor. Den ena efter den andra. Total uppslutning. Och jag tänker vad har jag gjort för att förtjäna er och de bara ler, tystar mig och säger sov nu. Vi vaktar dig. Det kommer gå bra.

Det här är min läxa. Jag är ingen övermänniska. Det är mycket som landar. Faller på plats. Mycket jag förstår. Mycket som kommer ta tid att processa. Nu väntar olika faser. Och det primära är: Vilan. Nuet. Bara vara jag. Det kravlösa varandat. Dagar utan prestation. Jag vet knappt vem jag är när jag inte presterar. Jag har sprungit mot ett mål som hela tiden flyttats fram. Bara några pass till. Bara de här intervallerna. Bara de där mötet. Bara och bara och bara. Och så har jag sett kranskullan springa i från mig. Just när jag trodde hon skulle slänga bladverket runt min hals och ge mig blåbärssoppa. Lite till. Lite till.

Och plötsligt faller jag handlöst. Jag tror många av er förstod. Jag var på väg in i väggen. Ni såg vilken jävla fart. Ni såg hur det blåste i håret på mig. Hur jag såg tröttare och tröttare ut. Hur jag aldrig kom på fester eller myskvällar. Jag ville. Men jag kunde inte. Det var verkligt. Kollegor varnade mig. Familjen varnade mig. Ni varnade mig. Och jag så dum som aldrig lyssnade. Jag är en envis jävel. Det är min styrka och min svaghet.

Jag försökte hålla uppe fasaden länge. Var svag i ensamhet, stark utåt. Men nu skäms jag, skäms för att jag prioriterade bort er - för träningen. Men nu vill jag vara ärlig. Slänga fram alla kort på bordet. Det är befriande. Och jag hoppas att ni finns kvar.  

Kvinnor som tänker för mycket.

I "Dyngkåt och hur helig som helst" skriver Mia Skäringer om att det inte går att tänka igenom allt alla gånger. Att det finns folk som tänker igenom livet istället för att leva och att när de väl tänkt färdigt är det för sent: "Det blev inga barn. Inga resor. Inga fester. Men allt blev oerhört genomtänkt."

Så hemskt sorgligt.

Det där "lilla extra"

Jag har legat inlindad i filtar och kuddar med fuktighetsmask och gurkor på ögonen, allt till tonerna av havsbrus som spelade behagligt i bakgrunden. Nu är jag len som en barnrumpa och minst lika avslappnad som Christina Lugn. Hoppas det håller i sig hela dagen.

Allt för min syster

Jag är alltid på jakt efter nya filmer att älska. Jag tittar sällan på riktig tv längre, det är för mycket brus, men en riktigt bra film på DVD är skönt.
Det finns inte mycket som slår att hitta en bra film man missat och insikten om att man har ett par underbara timmar av kvalitet framför sig, gärna med en kudde bakom huvudet och en schweizernöt i handen.

Jag hade läst boken tidigare, i mitt tycke det absolut bästa och mest tankeväckande manus jag läst på mycket länge. Jag sprang på den av en slump, eller kanske var det meningen? Det räckte att läsa baksidan för att förstå att jag var förlorad.  Och nu har jag gråtit mig igenom den tre gånger på en vecka. Jag är helt trollbunden. Jag älskar den förbehållslöst. Filmen river alla mina murar.

Jag har försökt att leta upp en bra trailer, men ingen lyckas skildra filmens storhet. På samma sätt som med boken så känner man för alla filmens karaktärer. Om du inte kollat in filmen bör du göra det genast.
Du kommer inte ångra dig.

Jag fasas in i någon typ av rehabträning som består av trappsteg, hantellyft, böj och sträck och kläm. Om jag har tur får jag simma i poolen om några månader. Ibland vill jag slå sjukgymnast - Katarina när hon hejar på mina tvåminuters intervaller som är så fånigt lätta att man kan skratta överlägset. Eller .. de borde vara lätta. Men de är inte lätta. Inte längre. Det skulle vara befogat att rulla fram mig med en rullstol ropandes "Invalido invalido". Inte för att man någonsin skulle göra något så pantat. Men ni fattar. Nu känner jag mig som sjuttio både i kropp och själ. Melodikrysset rimmar väl med mitt nya fysiska tillstånd.

Det är inte så att jag vill leka med de människor som rör sig här, men allt känns så uppskruvat. Det är en värld jag inte känner igen mig i – alls. Jag kan inte njuta av att ha en egen tränare när jag vet hur mycket det kostar. Visst, det är inte jag som betalar, men ändå. Jag kan inte riktigt ge mig hän.
Men som alltid så går det ju att njuta av de små sakerna. Just nu väntar jag på min andra kopp kaffe.

Snart ska jag iväg och rulla på bollar igen.

Sa jag att ...

Sa jag att jag fick en bok om pelargoner också?
Det är jag och Lasse Anrell.
På tal om knastertorr. http://jansonpaberget.blogspot.com/2011/01/ett-gammalt-sinne-har-blivit-vuxet.html

Min dag.

Hela dagen hade varit mer eller mindre perfekt. Alla fina sms. Morgonens skönsång och jag som spelade överraskad trots att jag hade legat vaken sedan klockan sju. Stinas samtal som värmde långt in i hjärtat. Och inte minst: systemkameran som stod överst på min önskelista. Det kommer bli mycket bilder här framöver.

Det låter kanske fånigt, men det är det här jag älskar mest.
Att kunna fånga ett ögonblick på ett sätt som alltid kommer påminna om en dag, en sekund, en känsla.
Glädjen i det.