Jag fick en bild igår av min läkare, på fågeln Fenix. "Jag tänkte på dig", sa han. "Stark och vacker". Fenix är en fågel som existerade i den grekiska mytologin. Han brinner upp och återstår ur sin egen aska. 

Jag skämtade bort det, så klart. Men bakom ögonlocken brände tårarna. För att det finns så fina människor som honom. Eldsjälar. Bortom tidspress och manualer. 

 

Nu ska jag ta en timmes promenad innan ljuset helt slocknar ute. Måste få luft. Älskar att vandra planlöst. Titta på vackra människor. Jag är så glá i människor. Det operfekta verkliga. Det vi bara ser i smyg, när hon inte tror att vi tittar. Ljuset som lyser i sprickorna. Gud så vackert.