Tigerrrrrr

När jag har sprungit har jag alltid tänkt mig själv som en tiger. Jag kunde se hur jag svävade fram, graciöst. På tävlingar kladdade jag "tiger" på handen. Stark, snabb, smidig. Som en påminnelse. En inneboende kraft. Men på senare tid har jag betraktat hajens egenskaper. Hajen måste vara i ständig rörelse för att få syre. Den måste fortsätta framåt för att överleva. Korta stunder kan den stanna i en ström och andas, samla sig, men sedan simmar den vidare. På jakt.

När jag kollar på gamla kort, av mig själv som liten, hade jag alltid hjälm på mig inne. Jag frågade mamma varför. Hon förklarade att jag var hyperaktiv - redan då. Jag har aldrig gillat att stå still. Det stressar mig. Människor som rör sig sakta gör mig nervös. När vi skålade in det nya året sa jag till Peter att jag inte hade något nyårslöfte, men om det skulle vara något jag önskar, så skulle det vara att kunna stanna upp ibland. Njuta av nuet. Det är en utmaning väl som något. Här skulle någon förstås kunna inflika hur jag har kunnat vara yogaledare i flera år. Men det roliga är att jag är väldigt bra på att sprida ett lugn som jag inte själv besitter. Jag har alla verktyg, men vet inte hur de ska användas. Värdelöst. Som att ha kunskap men inte förstå det man kan ...