Jag fasas in i någon typ av rehabträning som består av trappsteg, hantellyft, böj och sträck och kläm. Om jag har tur får jag simma i poolen om några månader. Ibland vill jag slå sjukgymnast - Katarina när hon hejar på mina tvåminuters intervaller som är så fånigt lätta att man kan skratta överlägset. Eller .. de borde vara lätta. Men de är inte lätta. Inte längre. Det skulle vara befogat att rulla fram mig med en rullstol ropandes "Invalido invalido". Inte för att man någonsin skulle göra något så pantat. Men ni fattar. Nu känner jag mig som sjuttio både i kropp och själ. Melodikrysset rimmar väl med mitt nya fysiska tillstånd.

Det är inte så att jag vill leka med de människor som rör sig här, men allt känns så uppskruvat. Det är en värld jag inte känner igen mig i – alls. Jag kan inte njuta av att ha en egen tränare när jag vet hur mycket det kostar. Visst, det är inte jag som betalar, men ändå. Jag kan inte riktigt ge mig hän.
Men som alltid så går det ju att njuta av de små sakerna. Just nu väntar jag på min andra kopp kaffe.

Snart ska jag iväg och rulla på bollar igen.