Tack för all värme. För all omtanke. För all förståelse. Jag tyckte så synd om alla er som väntade på mig, som inte förstod. Som trodde att jag bara glömde bort er. Lovade och svek. Jag hade kunnat gå över min döda kropp för att få tillbaka orken. Det är problemet med mig. Det stora problemet. Men mina nära stoppade mig. Och kroppen som rasade ihop. Det var så overkligt. Och jag minns bara allt som en dimma av gråt och andetag som högg. Och även om jag borde stå så rasar mina ben när jag går ändå. Nu ligger jag hos familjen. Gråter. Andas. Lyssnar på hjärtat som slår normalt igen. Jag hade glömt att jag hade så vacker släkt. Jag hade prioriterat bort dem. Och så står de plötsligt där runt mig som varghonor. Den ena efter den andra. Total uppslutning. Och jag tänker vad har jag gjort för att förtjäna er och de bara ler, tystar mig och säger sov nu. Vi vaktar dig. Det kommer gå bra.
Det här är min läxa. Jag är ingen övermänniska. Det är mycket som landar. Faller på plats. Mycket jag förstår. Mycket som kommer ta tid att processa. Nu väntar olika faser. Och det primära är: Vilan. Nuet. Bara vara jag. Det kravlösa varandat. Dagar utan prestation. Jag vet knappt vem jag är när jag inte presterar. Jag har sprungit mot ett mål som hela tiden flyttats fram. Bara några pass till. Bara de här intervallerna. Bara de där mötet. Bara och bara och bara. Och så har jag sett kranskullan springa i från mig. Just när jag trodde hon skulle slänga bladverket runt min hals och ge mig blåbärssoppa. Lite till. Lite till.
Och plötsligt faller jag handlöst. Jag tror många av er förstod. Jag var på väg in i väggen. Ni såg vilken jävla fart. Ni såg hur det blåste i håret på mig. Hur jag såg tröttare och tröttare ut. Hur jag aldrig kom på fester eller myskvällar. Jag ville. Men jag kunde inte. Det var verkligt. Kollegor varnade mig. Familjen varnade mig. Ni varnade mig. Och jag så dum som aldrig lyssnade. Jag är en envis jävel. Det är min styrka och min svaghet.
Jag försökte hålla uppe fasaden länge. Var svag i ensamhet, stark utåt. Men nu skäms jag, skäms för att jag prioriterade bort er - för träningen. Men nu vill jag vara ärlig. Slänga fram alla kort på bordet. Det är befriande. Och jag hoppas att ni finns kvar.
Det här är min läxa. Jag är ingen övermänniska. Det är mycket som landar. Faller på plats. Mycket jag förstår. Mycket som kommer ta tid att processa. Nu väntar olika faser. Och det primära är: Vilan. Nuet. Bara vara jag. Det kravlösa varandat. Dagar utan prestation. Jag vet knappt vem jag är när jag inte presterar. Jag har sprungit mot ett mål som hela tiden flyttats fram. Bara några pass till. Bara de här intervallerna. Bara de där mötet. Bara och bara och bara. Och så har jag sett kranskullan springa i från mig. Just när jag trodde hon skulle slänga bladverket runt min hals och ge mig blåbärssoppa. Lite till. Lite till.
Och plötsligt faller jag handlöst. Jag tror många av er förstod. Jag var på väg in i väggen. Ni såg vilken jävla fart. Ni såg hur det blåste i håret på mig. Hur jag såg tröttare och tröttare ut. Hur jag aldrig kom på fester eller myskvällar. Jag ville. Men jag kunde inte. Det var verkligt. Kollegor varnade mig. Familjen varnade mig. Ni varnade mig. Och jag så dum som aldrig lyssnade. Jag är en envis jävel. Det är min styrka och min svaghet.
Jag försökte hålla uppe fasaden länge. Var svag i ensamhet, stark utåt. Men nu skäms jag, skäms för att jag prioriterade bort er - för träningen. Men nu vill jag vara ärlig. Slänga fram alla kort på bordet. Det är befriande. Och jag hoppas att ni finns kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar